bloggpyret

Idag kan vi i Dagens Nyheter läsa om Mikaela som miste båda sina föräldrar i tsunamivågen annandag jul 2004, hur hon funnit trygghet hos sin faster Pia och hennes familj. Det låter som om den tjejen har fått ordentligt fotfäste i vardagslivet igen och det är mycket glädjande! Det fanns många fler svenska barn som drabbades av svåra förluster. För att inte tala om alla thailändare, stora som små, som drabbades betydligt hårdare än vi i Sverige gjorde.

Aftonbladet berättar att några av överlevarna i de drabbade länder har fått det bättre, en högre materiell standard än de hade tidigare. Visst, det materiella går alltid att ersätta, värre är det med människoliv. Jag tycker Aftonbladets artikel är något naiv då de menar att dessa människor har fått det bättre bara för att det materiella har blivit bättre. Alla som förlorat nära och kära alldeles för tidigt i livet vet vad jag menar. Sådana förluster går aldrig ur kroppen, även om man lär sig leva med dem - den drabbade har inget val!

Det jag minns från rapporteringen runt tsunamin var de första korta meddelanden som varken jag eller andra förstod vidden av det hela. Först efter några dagar började det gå upp för ig hur stora förlusterna var. Samtidigt som det började uppdagas så började svenska folket att högljutt kräva att Sverige ska göra något, att de drabbade ska få resa hem på statens bekostnad osv. Samtidigt klandrades dåvarande utrikesministern m.fl hårt här på hemmaplan. Som vi alla vet blev den socialdemoratiska regeringen hårt kritiserad på flera punkter, vissa ministrar och tjänstemän fick lämna sina uppdrag som bekant.

Jag har sedan dess funderat på varför svenskar i nöd ska ha betydligt större uppbackning av svenska staten när de drabbas i klump än när en enskild familj drabbas? Det finns olika reseförsäkringar som förstärker hemförsäkring som jag och många andra kloka människor ser till att ha innan vi ger oss ut i stora världen. Det hade de drabbade här också förhoppningsvis! Varför ska de inte hämta ersättning därifrån? Varför skulle skattebetalarna stå för kalaset? Ja, jag blir inte klok på detta! Jag tror nämligen inte att den enskildes sorg eller utsatthet är större när det sker i klump än när någon drabbas i sin "ensamhet"!? Det sistnämnda kanske är än svårare då de är mer ensamma om sin katastrofkänsla och sorg.